Tänkte berätta om en dröm jag hade i natt; otäck var den! Den gick ut på att jag var med klassen på någon dansskola och vi skulle lära oss dansa vals. Men vi skulle dansa utan partner och istället hålla ut armarna och låtsas som om vi dansade med någon. Jag tyckte att jag var jätteduktig och det kändes verkligen bra, ända tills de tog fram en stor spegel: Jag höl armarna jätteböjda, som fula krokar och huvudet var typ en meter framför själva kroppen, det var jättehemskt! Jag vaknade med ett ryck och insåg till min lättnad att allt bara var en dröm…
På vissa sätt kan jag förstå var allt kom ifrån, jag skäms ju ständigt över min dåliga hållning och tycker ofta att jag ser helt efterbliven ut när jag går och står. Har ju så ofta fått höra också att jag ser lite konstig ut ibland. Tyvärr är det ju liksom inte så lätt att ändra på det där, tro mig jag försöker verkligen (Är ofta avundsjuk på vissa som ser helt ”normala” ut med sin hållning)!
Men iaf, efter den här drömmen så insåg jag att det kunde vara så mkt värre och dessutom när jag snackat om det med mina kompisar att jag inte ser fullt så konstig ut som jag tror, så jag är lugnad för stunden. Det kommer ju säkert tillbaka, så är det med komplex o det vore så skönt att kunna glömma det helt o hållet o bara vara nöjd… Ja, ja – någon gång kanske det slutar ”gnaga”?
